Annat

LCD Soundsystem är tillbaka!

28 mars 2016 11:26 · rasmus

Som jag har väntat på det här. LCD Soundsystem är tillbaka. I natt spelade de sin första spelning sedan avslutet på Madison Square Garden i april 2011. Och det bästa med allt är att de är tillbaka helt och hållet, det är inte en reunion-tour. Det kommer att släppas fler turnédatum (än så länge mest festivalspelningar), det kommer att släppas ett album, de kommer att börja jobba på fler saker. Som Stockholms största LCD-fan är jag ganska nöjd.

Men varför? Det är fem år sedan det perfekta avslutet på Madison Square Garden, där det kom en sista skiva, en sista konsert och den fantastiska dokumentären Shut Up and Play the Hits. James Murphy resonerar kring det i dokumentären när han blir intervjuad av författaren och kritikern Chuck Klosterman som ställer frågan – ”When you start a band, do you imagine how it will end?”.

En teori till varför LCD startas upp igen är att Murphy tröttnat på andra projekt. Under de senaste åren har han gjort allt ifrån att öppna en Japansk kaffebutik i Brooklyn fylld av danskt godis till att göra musik av tennisdata tillsammans med IBM. Ett av de mest uppmärksammade projekten Murphy gett sig på under åren efter LCD har varit hans försök att göra om ljuden som New Yorks tunnelbanespärrar avger. Hans idé är att olika stationer ska låta olika, och beroende på hur mycket trafik det är och hur många människor som går igenom spärrarna och drar sina kort, så kommer ljudet att förändras och skapa en vacker symfoni. En briljant idé som skulle kunna få de mest hektiska minuterna i ens vardag att bli rätt fina och harmoniska. Dessvärre slogs förslaget och projektet ner av staden New York, och det verkar ha tagit rätt hårt på Murphy som jobbade väldigt länge med idén. Kanske är det därför dags att återuppta rockstjärnelivet.

Nej, det kanske inte är den enda anledningen, men jag kan genuint förstå om det finns en vilja att hålla på med nånting han blir uppskattad för. Symfonier i tunnelbanan är otroligt, men ingenting man får stående ovationer för. I inlägget let’s just start this thing finally with some clarity” skrev Murphy långt och länge om varför de är tillbaka, och hur reaktionerna har varit, och det är läsning som verkligen rekommenderas, trots att James envisas med att bara använda gemener i brödtext.

i write songs all the time. sometimes they’re just weird songs i sing while changing a baby, or songs about annoying things that i sing to myself, or to friends while sitting at a bar, or about christmas, or new york. sometimes these songs live in my head for years and have verses upon verses added to them, almost infinitely. sometimes they’re just ghosts of ideas, and sometimes they’re fully-formed things which float in front of me, seeming like they’d be easy to make flesh, only to fight furiously as soon as i try to pin them down in any way. some of them I make with friends in a room with instrument things. only a tiny fraction of these ever become Songs; get recorded, feel like something that should be shared. those ones, i write the title or some lyrics of down on a page in a little book i carry around. or i sing a bit of them into a tape recorder (or now a phone, I guess). i’ve been doing this since i was a kid.

early in 2015, i realized i had more of those than i’d ever had in my life. more of them than when i went in to make any LCD record, or when i recorded tapes upon tapes of terrible things in high school. just loads of them, and i found myself a little perplexed. if i record them, what do i do with them? maybe I shouldn’t record them at all? i considered that, which was in a way the easiest option, but it also seemed like a weird and arbitrary (and sort of cowardly) cop-out. but to record them—well then, suddenly i have, what—a record?

Han målar upp en fin bild om hur han, Pat och Nancy satt i hans lägenhet över kaffe och diskuterade vad han skulle göra med all musik. Det är också ganska roligt hur han fortsätter tankegångarna även efter att han berättat hur de kom överens om att göra mer LCD-musik. James Murphy har alltid varit hipsterångest – det är det bästa med honom och det fick honom att göra ”Losing My Edge”. De kommande raderna är ett bevis på att all hipsterångest alltid varit genuin.

so i asked pat and nancy to come over to my apartment for coffee and told them: “i’m going to record some music. should i make up a band name, or make a “james murphy” record, or should it be LCD?” we all thought a good amount about it. we have had lives for the past 5 years, which has been nice, and those guys have made amazing music with Museum Of Love, the Juan MacLean, and all sorts of other things. i’d managed to do a bunch of fun, dumb stuff which mostly annoyed people who were into the band because, well, subway turnstiles and a coffee aren’t LCD, basically.

at any rate, they both said “let’s make an LCD record”. you see, if they didn’t want to, which i’d half assumed, then there’s no such thing as LCD. imagine this: me making a record, calling it LCD, and then you go to the show and there’s just some guy playing drums over there, or some other person playing keyboards. horrifying. then imagine this: i make a “james murphy” record, or, i don’t know, an “everteen” record, or whatever made-up name i come up with, and there’s pat playing drums, and nancy. maybe al isn’t too busy with hot chip so he comes to play. what the fuck is that? here were our choices: 1. make music with your friends and call it something else, which seems hilarious (everteen) or egomaniacal to the point of sociopathic (james murphy solo record). 2. make music, but WILLFULLY EXCLUDE your friends because of the horrors in option 1. 3. make an LCD record with your friends, who want to make said record, and deal with whatever fall-out together. 4. don’t make music, to avoid the horrors of all of the above. 5. make music and, like, hide it somewhere. we decided, clearly, on option 3, and i was fully prepared for a certain amount of “oh fuck that guy” over-it stuff—in fact welcomed it. it’s strangely energizing to have people who don’t make music themselves take potshots at you from the internet. and there’s always been a current of O.F.T.G. with me (i’m saying me and not us because, let’s be honest… no one hates anyone else in LCD, partially because they’re unhateable, and also because they have the wisdom to not shoot their mouths off nearly as much), and that’s just fine. i’m pretty used to it, and find it relatively funny.

Ja, och sedan fortsätter han att berätta om hur förvånad han blev över att mottagandet delvis var negativt. Det är intressant, och som så mycket annat som kommer från Murphy känns det på riktigt.

Hursomhelst. Det känns otroligt bra att ha dem tillbaka på riktigt. Nu kör de shower, headlinear Coachella i mitten av april för att sedan spela festivaler genom hela sommaren, och nån gång under det här året ska det släppas ett album. Det är fina dagar.

Med LCD-kärlek från Rasmus

Kommentarer